Nere i djupet

En sagobok som har betytt mycket för mig, kanske framför allt bildmässigt, är John Bauers sagovärld. Min morfar var bokbindare och har bundit om flera böcker som vi har, bland annat den boken. Underbara inbundna målarböcker fick vi barnbarn också i present. Hursomhelst, häromdagen dök bilden av Tuvstarr upp i huvudet på mig. Kanske ska påpeka attNär jag var liten hade vi hemma på väggen tre tryck från sagosamlingen; Vill-Vallareman, Tuvstarr på älgtjuren Skutt och så Tuvstarr vid skogstjärnen. Jag har kvar de där planscherna (dock är de nerpackade eftersom vi inte har några passande ramar). Min bror var rädd för de där bilderna när han var barn men jag har alltid älskat dem. Steget till Prins Eugéns "Skogen" är inte långt vad gäller stämning och motiv. "Skogen" var den tavla jag utgick från när vi höll på med approprieringen. Jag såg nu framför mig en vuxen Tuvstarr, sökandes med blicken ner i tjärnens djup. I sagan förblir hon ett barn, sittandes där eftersom hon tappat sitt guldhjärta (symbol för hennes oskuldsfullhet/själ/vilja/person), förlorad i och förtrollad av skogens mystik. Målningen visar Tuvstarrs barngestalt i vattnet, men jag funderade på vad hon egentligen ser där nere i djupet under sin spegelbild. Visar den hennes sanna väsen? Någon hon vill vara men inte får eller kan? Har hon tagit/fått tillbaka sitt hjärta? Jag har tänkt att skriva något till bilden, göra min egen saga, kanske måla fler bilder.

Ja min devil's trap blev en fågelmatarstation :-)

Skogen

Gav mig själv ett slags assignment i morse, att gå ut på mon här hemma och samla grenar och kvistar. Dessa ska sedan fogas samman till en skulptur. Hade med mig mobilen för att dokumentera men det föll sig så att jag började fota omgivningen. Använder gärna en app som heter vignette som lagrar högupplösta bilder. Den har många olika filter, och format osv men roligast är att fixa med egna inställningar. Tar lite tid men ger mer känsla. Skogen här är en laddad plats (för mig åtminstone) så till vida att det finns flera gravfält här med olika gravtyper, från yngre järnålder (vilket är ca 500 f. kr - 1000 e. kr) och en kolerakyrkogård ett par hundra meter från vårt hus. Man går bokstavligen över folks gravar när man strövar runt på mon.

En bautasten i skogen, Kungastenen kallad (har jag för mig).

En lite ovanlig gravform från järnåldern är den s.k. treudden, en triangelformad stensättning med insvängda sidor. Man kan med blotta ögat (om man är lite tränad) se att här är något under allt gräs, blåbär och odon. 

Gamla stenmurar finns det gott om ...

... även hålor och gångar där något kan hålla sig gömt ...

Stor masurknöl uppe i toppen på en björk

grenar som sträcker sig ner i jorden som fingrar

Väl hemma med en kasse full med grenar så hällde jag ut dem på golvet och satte mig att fundera. Hämtade ståltråd och avbitartång och började helt enkelt göra. Var i processen och tänkte inte så mycket, annat än att jag lade en särskild gren - klon - åt sidan till vidare.

ja vad blev det här? skulpturen för onekligen tankarna till The Blair witch project och första säsongen av True Detective. Gaaah!!! Har inte sett så många skräckfilmer genom åren men Blair witch och The ring är nog det värsta i filmväg jag varit med om. Sånt trauma! Med det sagt vill jag ändå säga att min absoluta favoritserie är The walking dead. 

Grenen som var en klo. Gillar Maria Nilsdotters smycken, tänkte lite på henne när jag gjorde klon.

mot lite ljusare tider?

Ny vecka som startade med magsjuka barn här hemma. Ingen handledning därav. Nåväl, känns som att jag börjar röra mig lite bort från det mörka, läskiga mot något mer .... tja .... hoppfullt? Vet inte riktigt. Blir kortfattat nu. Skriver mer imorgon. Här kommer lite bilder åtminstone:

Ett försök att göra något som liknar tusch. Använde honung som bindemedel (tog dock för mycket).

Foga samman det mörka och ljusa, goda och onda och allt det som ryms däremellan. Skrev en text till. Den lilla "lappen" är ett citat från en låt med In Flames som heter "Your bedtime story is scaring everyone". Älskar skivans cover art! Derek Hess heter konstnären om någon är nyfiken. Han tecknar ofta ganska provocerande och samhällskritiska bilder. 

Här kommer en akvarell jag gjort som knyter an till tankarna om att finna en väg bort, vidare, ut ur något.

och så mitt WIP! Testar att brodera fritt och använda sytråd istället för ex. pärlgarn. Tanken är att det bl.a ska bli en komet (även om det kanske mer liknar en blomma). 

Fortsättning följer ...

svart

Färgen svart har nog varit det jag ägnat mig åt denna vecka. Prövat att göra eget tusch, broderat på svart tyg, tänkt på att det enkla i svart på vitt eller vitt på svart känns tilltalande, uttrycksfullt, rakt på liksom. Laddat, kanske till och med obehagligt. Där var det igen, mörkret! Tänker söka lite kring färgen svart i olika sammanhang. Fortsätta måla - älskar ju det! - svart och mörkt. Får se vad det blir.

text och ljud

Idag har jag ägnat mig åt att läsa (viska) in en text jag skrivit mot bakgrund av det jag gjort i gestaltningsarbetet. Ska säga att jag inte alltid är helt bekväm med att höra min röst inspelad. Att jag valde att viska känns inte som att jag gjorde det mindre jobbigt. Det blev nog snarare så att det blev ännu mer personligt än om jag hade pratat. Men okej, man ska ju utsätta sig för sådant som känns lite obekvämt. En viss pretto-känsla finns där också när jag lyssnar på klippet även om orden är mina och jag står för dem. I bakgrunden hörs ljud från eld (ljud från en av många olika royalty free sounds-sidor som finns) och två av mina bilder som överlappar varandra eller hur man nu ska uttrycka det. Har i texten också parafraserat Gustaf Frödings dikt Änglakärlek.

Hursomhelst ...

Edit: plockade bort klippet. Orkar inte riktigt med att höra mig själv.

Lite nya banor

Efter dagens handledning fick jag några idéer som jag ska gå vidare med. Stjäl helt friskt här nu tihi!!! Tänker skriva något och spela in det, med ljud i bakgrunden. Tänker mig att jag ska viska. Sen tror jag också att jag ska brodera något. Har broderat en hel del tidigare men nu tänkte jag mer  ....ja brodera mer fritt, alltså inte enbart använda en teknik, plattsöm till exempel. Jag ser framför mig att jag ska testa att brodera med sytråd, lämna tåtar hängande ja vi får se. Får se om jag går på Dan-Tommis spår och eldar upp något för att sedan rita med det. Grillen står fortfarande kvar i carporten så det är mycket möjligt. Ja ni ser, stjäla var det :-) fast bara metoden då!

Ska bli spännande att pröva lite andra material även om teckning och akvarellerna kommer hänga med!

To be continued ...

stealin' like an artist

Jo det är vad jag har gjort skulle man kunna säga! Har gjort en appropriering på Tereses mask-projekt, med fokus på Ugglan och Krigaren. Har känt viss connection i det hon har gjort och saker som jag funderat på under veckan som gått (inte minst efter valet med stort V. kände mig förfärad, uppgiven och sen allt mer förbannad). I alla fall så avspeglades det i förra inlägget och när Terese la upp sin bild på sitt krigar-jag så kände jag att yes, detta ska jag göra en tolkning av!

Jag har tidigare skrivit lite om mitt intresse för fornnordisk mytologi, arkeologi, folktro ... Tänkte på Freja, en för många välkänd figur. Hon kan precis som många andra asar och vaner förkläda sig. Freja kan anta falkhamn (och även låna ut den!) och det var den inre bilden som kom till mig. Jag ville visa en bild av den sköna fruktbarhetsgudinnan som kanske inte är lika utbredd. Freja med mer maskulina drag som kraftfull, kanske hämndlysten och oberäknelig, som stark och mäktig. Jag gav henne ringbrynja (så gott det nu gick att teckna den!), vristskydd och hår under armarna, falkhamn och långa klor.

Tack till Terese för inspirationen! 

att befinna sig i bägge ändar

att befinna sig där nere ...

... och sedan ta sig upp ...

... och ta absolut kontroll

Life finds a way

gårdagens valtrauma föll in i mina tankegångar efter mitt förra inlägg. Förfärad över att så lite har hänt, denna ovilja till förändring och samarbete. En replik från Jurassic Park dök sedan upp i huvudet på mig: "life finds a way". Utvecklingen mot något bättre kan motarbetas, men aldrig stoppas. Så tror jag. Måste tro det. 

Hur som helst. Funderat på detta med manligt och kvinnligt; symboler, attribut, blicken/perspektivet. Det kvinnliga får ge vika för det manliga. Den unga, sköna, starka slår ut den åldrande, fula, svaga. Längst ner på stegen står den gamla kvinnan. Förbrukad och svag. Listade lite kvinnligt respektive manligt:

Manliga attribut: kantigt, hårt, mörkt, sluten, krigare, styrka, rovdjur, aktiv, vapen, mod, vrede, avsändare.

Kvinnliga attribut: mjukt, böljande, runt, ljust, öppen, förförisk, moder, lugn, vacker, passiv, mottagare.

Ja det var några ord som jag har grubblat över, att mina erfarenheter och de föreställningar och ideal som omger mig, i denna delen av världen, också kommer till uttryck i allt jag skapar. Kände att att jag behövde kombinera manligt och kvinnligt på något sätt.... Jag skulle teckna en gammal kvinna. Kantigt, hårt och med vapen i hand (bild kommer ....). Hon håller ett svärd i ena handen och en stridsyxa i den andra; två symboler för manlighet. Krigaren, riddaren.   

  

...

Eftertanke

Personligt, inte privat. Ja eller lite privat kanske på ett sätt ... well, bear with me som man säger ... Skriver detta efter att ha tänt ett ljus. Lite av en minnesstund för Ella och Sara.

Efter måndagens handledning fick jag en hel del att grubbla över. Blev tagen av något jag redan kände till. Liiite överrumplad nästan. Trodde inte det men jag vet inte ... kanske var det inte helt förvånande efter att jag redan befunnit mig i den där föreställningsvärlden kring det mörka när jag målat och förkovrat mig. Känner mig lite som av en slags ... ja ordet upprättelse kommer för mig. Att ge röst åt något och någon som blivit fråntagen det utrymmet i historien. Jag har alltid tyckt om att levandegöra det förflutna på olika sätt. Vår historia finns överallt och vi är en del av den. Ofrånkomligen. Gravfält ligger inklämda bland villaområden, rester av försvarsverk syns i skogen, på berg, i städer, spår av husgrunder, odlingsmark, vägar, stigar, minnesmärken ... Att väcka historiska händelser till liv tillsammans med barn är spännande och viktigt på många sätt. Vi behöver veta var vi kommer ifrån för att veta vart vi är påväg; att lära sig av det som hänt, oavsett tidsrymd, och förstå att det vi gör påverkar framtiden. Allt hänger samman. Vi hänger samman. Här, på just den här platsen, i denna gravhögen, kan jag tänka ibland, har människor stått och sörjt en älskad närstående, en vän, en förälder, ett barn. Det som hände då, för tusen eller 10 000 år sedan betyder lika mycket som om det hade hänt idag, just nu. Den där insikten, respekten och vördnaden inför det som varit, att det faktiskt har hänt, känns viktigt att reflektera över. Men det är lätt att bli blind för det som alltid finns där som en naturlig del i landskapet, som normer och traditioner vi får med oss och för vidare. De bara finns där. Det är därför så skrämmande när man ser på nyheterna eller läser dagstidningar och inser att ... vad har egentligen hänt? Hur mycket har vi lärt oss av våra misstag? Alla de föreställningar och fördomar som genomsyrar vår tillvaro tycks nästan vara en kraft i sig självt. Svår att stoppa. Utsatthet, utanförskap, maktkamp är inget nytt. Den obestridliga rätten att helt bestämma över andras liv, att bestämma vem som är bra och dålig, vem som får finnas och vem som ska rensas bort. Släktforskning är ett sätt att få syn på sådana frågor och göra dem till sina. Det blir personligt. Historien kommer närmare. Den blir påtaglig. På riktigt och det går inte att blunda.

Min släkt kommer delvis från Ångermanland. Där har de flesta rört sig inom olika socknar i Kramfors kommun så långt bak i registren vi har lyckats spåra de olika grenarna. I den här trakten, där socknarna Dal, Ytterlännäs och Torsåker möts, avrättades år 1 juni 1675 71 personer, de flesta kvinnor, som häxor. De halshöggs och brändes på bål. Kvarlevorna sägs ha dumpats i Lesjön i "Kärringviken" nedanför berget. Tanken att hitta något i släktleden som sticker ut kan tyckas lockande, så har även jag tänkt när jag följt mina släktingar bakåt i tiden. Misstanken om en koppling till Sveriges största dokumenterade massavrättning (i fredstid) har funnits där. Vi har känt till att vi har släkt från flera av socknarna i Kramfors, bland annat Dal. Till en början kanske det kändes spännande. Men ju mer jag läst i arkivmaterialet, desto mer nedstämd har jag blivit. Alla dessa namn som passerar förbi som andetag i vinden. En kort blinkning, sedan borta. Ett namn, ibland inte ens det. Alla dessa människor som strävat för att klara sitt uppehälle, som upplevt ett liv jag aldrig kan föreställa mig. Ett liv på gränsen, att leva för dagen med sjukdomar, svält och våld. Alla dessa flickor och kvinnor som levt genom någon annan, omyndiga, förtryckta och utlämnade till kyrkans och samhällets rådande normer och lagar.

Där var de plötsligt, svart på vitt, två namn. Ella och Sara, min FM/MM/FF/FF/FF/FM respektive FM/MM/FF/FF/FF/MM. Gifta. Mödrar. Någons dotter och syster. De, liksom andra förklarades som änkor vid rättegången. Härkomst okänd. Bara 11 generationer från mig. Troligen inte de enda i släkten som gick detta fruktansvärda öde till mötes den där sommardagen för så länge sedan. Detta blodbad - 71 personer halshöggs - och sedan stanken och skräcken. Ogripbart. Blev så tagen. Ledsen. Alla dessa röster, öden som jag är en del av. Jag hade inte varit här utan dem. Blir därför så arg, uppgiven när det blir tydligt att det är svårt, till synes omöjligt, för människan att lära sig av det förflutna. Rädslan för det okända, det ovana, människor som inte lever enligt våra föreskrivna normer tycks vara ett dagligt samtalsämne av tidningsrubriker att döma. Slå på tv, radio, gå ut på nätet och läs tidningen och vissa ord står ut; inte häxprocess och häxor utan främlingsfientlighet och sexsim för att nämna några begrepp. Det är samma sak då som nu. Människor förtalas och förtrycks, inte minst kvinnor, och man vill bara ... Varför?

Nu ska jag bearbeta detta och se vad det ska bli av allt.

På Häxberget i Torsåker finns ett minnesmärke rest, en sten med inskriptionen:

"Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan."

...

Vila i frid ni kvinnor som kom före mig.

in i det okända

Har funderat på hur berättelser och sagor vävs kring de som är goda, vackra, modiga, starka, de ljusa och fridfulla. Vem ger röst åt andra sidan? Åt de mörka, okända, farliga, ensliga, skrämmande, fula, fruktansvärda? Blev förälskad i Maleficent, filmen där den onda fen i Törnrosas saga (äntligen) får sin historia berättad. Hatad, utstött och fruktad till följd av ett svek. Hjärtat värker. Det finns så många fler lager än det sagan förtäljer. Så har jag tänkt när jag tänkt på alla de kvinnliga väsen som förekommer i vår folktro. Som mångfacetterade. Komplexa. Antingen eller; välj en sida. Hora eller madonna. Ond eller god. Mörk eller ljus. Har alltid upplevt mig som ganska feg och rädd. Rädd för mörkret och skräckfilmer och sånt. Samtidigt fascinerad av detta, av att läsa, skriva och skildra det farliga, lockande mörka. Känner ett personligt engagemang.

Två av Råets sidor. Fult och skönt i ett, odelbar. 

Gestaltning ....

.... var ska man börja? Hmmm .....

Jag har alltid varit fascinerad av historia, folktro, myter och sagor och alltid drömt om att på något sätt få ägna mig åt dessa områden. Läste till arkeolog en gång i tiden och andra relaterade kurser som runkunskap och runologi (väldigt spännande!). Både C- och D-uppsats kretsade kring runor! Nåväl. Tänker mig att jag på något vis vill använda mig av de kunskaperna när jag ska arbeta som lärare. När jag höll på med appropriering och hybrid-collage funderade jag en hel del på folktro, på nordisk mytologi, på det främmande okända kontra det vi är bekanta med. Jag grubblade över det som skrämmer och lockar, det som finns där i utkanten, i periferin. I hybrid-collaget vävde jag in ett antal bilder på brudklädda kvinnor. Som något som kunde representera det där på andra sidan. Det var något med de där vackert komponerade modebilderna (ovanliga i sin stil för att vara Elle), något de helt plötsligt ville förmedla. Man kan höra ibland hur författare säger att deras karaktärer lever sitt eget liv och det var så det kändes nu.

RITA MIG RITA MIG RITA MIG RITA MIG

SE MIG SE MIG SE MIG SE MIG SE MIG

Okej, jag ritar er. Jag ser er. Hör er. Så jag ritade. Ritade bort den bleka bruden. Fram trädde något annat. Något skrämmande, mörkt och lockande. Vad var nu detta?? Draculas brud? En samlad röst för alla de förtryckta flickor och kvinnor som passerat genom historien, där den enskilda rösten endast varit ett andetag i vinden. 

Så .... jag kände att detta ville jag gå vidare med. Följa den där tråden in bland träden, in i mörkret, in i famnen på den där fruktansvärda kvinnogestalten med de brinnande ögonen. Tänker att jag vill forska lite i nordisk mytologi, vad som syns i det arkeologiska materialet. Dags att förkovra sig lite i de böcker jag har och se vart det leder mig.  

Har också tecknat en del, helt fritt men med inspiration från folktro. Älvan må vara en liten och vän varelse men ingen man ska stöta sig med då hon kan kasta sjukdom på en.

Från skissboken (bearbetad bild): Den spöklika bruden kommer närmare ....