BLOGG 3

Verkstadsvecka & det vidgade språkbegreppet!

Verkstadsveckan var intensiv och rolig. Jag skulle arbeta med keramik och hade Prins Eugéns målning “Skogen” som jag skulle appropriera. Motivet är en tät, dunkel skog (företrädelsevis bestående av tall enligt min uppfattning) med smala strimmor av glödande orange mellan stammarna. Jag kände ganska snabbt att det som finns bortom tavlan, bakom skogen, var det jag ville arbeta med. Jag tror många människor kan känna rädsla, oro, fascination inför det vi inte ser, det vi bara kan ana och som får hjärnan att fylla på med bilder. Det okända, det som skrämmer, det som lockar var det jag ville åt. Min idé kändes given att arbeta med. Jag tänkte mer och mer under veckan som gick, hur min appropriering kändes förankrad i den sociala kontext vi befinner oss i där främlingsfientlighet och rädslan för det vi inte känner till, för de som är annorlunda dagligen gör sig påminda. Jag ville visa på att det som finns därborta, på andra sidan, inte är farligt eller ont. Det är något vi ska vara öppna inför och våga omsluta.

Tekniker Charlotta Klingström gav oss en tydlig genomgång av olika handtekniker, de viktigaste lerorna och deras egenskaper, redskap, färg, den keramiska processen. Charlotta var genomgående mycket behjälplig och närvarande under verkstadsveckan vilket jag uppskattade. Vi fick två typer av stengodsleror att välja mellan; en slät och en med lite grövre konsistens, med så kallad chamotte i. Efter genomgången var det bara att sätta igång och appropriera! Jag hade min vision klar i huvudet; en trädvägg med glipor varav en större i mitten.

Trädväggen fäste jag på en platta med tanke att baksidan ska kunna användas för att placera olika föremål där. Fronten målade jag med mörka engobefärger vilket är uppslammad lera med tillsats av olika metalloxider. Vi hade ett mindre urval att välja mellan. Baksidan av skogen målade jag i gult och orange.

Vid sidan av själva scenen tillverkade jag en stor rosliknande blomma med långa tentakler. Blomman tänkte jag placera på baksidan av skogen och låta de slingrande tentaklerna sticka ut mellan träden och representera det som kanske skrämmer eller lockar. När man väl går över på andra sidan finns där inget ont eller farligt, endast en blomma. Liv och hopp! Modellerade även två trädstubbar som ska stå på var sida om den stora öppningen på framsidan. Keramiken ska efter torkning genomgå skröjbränning, därefter glasering och glasyrbränning (färdigt i Oktober). Efter bränning ändrar engobefärgerna karaktär. Det som ser brunt ut på fotografierna kommer bli svart och överlag djupnar samtliga färger. Jag kommer välja att lägga en genomskinlig glasyr på mina föremål.

Även om jag blev nöjd med mitt slutresultat så gav vägen dit mig en hel del att grubbla över; vår omvärld, fördomar som vi alla har och hur det syns i allt vi gör. En intressant vecka! Ser fram emot en keramik-workshop, det gav verkligen mersmak och det hade varit kul att få prova på att arbeta med andra typer av leror än den jag valde, exempelvis stengods och porslin. Dessvärre lämnade själva redovisningsdagen i princip allt övrigt att önska. Min önskan är att vår grupp gör en egen redovisning så vi får ta del av varandras tankar kring vad, hur och varför vi gjorde som vi gjorde. Som det nu blev så kändes det krystat och oorganiserat och tog mer än det gav.    

För mig är det tydligt att vi kommunicerar på fler sätt än enbart verbalt. Det sker genom text, bilder, film, kroppspråk, de val vi gör varje dag, musik, invanda mönster, beröring och så vidare. Jag upplever att barn och vuxna väljer olika sätt att föra fram sin åsikt, sin personlighet på eftersom vi i grund och botten är individer, oavsett påverkan utifrån. Att ta ett slags helhetsgrepp på sin undervisning i skola och fritidshem och visa på att det finns fler vägar att gå än via tal och skrift är viktigt, inte minst mot bakgrund av hur vårt (västerländska) samhälle ser ut. Utveckling av och tillgång till digital teknik, många kanaler att göra sig hörd genom ställer också krav på oss människor. För att kunna förhålla oss till och förstå vad vi möter i olika sammanhang är det nödvändigt att vi arbetar med kommunikation, att vi som Caroline Liberg uttrycker det, “leka i språken” (Språk och kommunikation, s. 10).

När vi arbetade med stop-motion diskuterade jag och Sahra detta när vi skulle utforma vår reklamfilm; hur ord och bild kan besitta flera olika betydelser beroende på vilket medium som används, att de kan läsas på olika sätt beroende på vem som är avsändare respektive mottagare, hur betoning och kontext kan påverka. Som ett led i detta tror jag man som lärare behöver förstå att ett öppet förhållningssätt gentemot framtida teknisk utveckling är nödvändigt, att där vi befinner oss idag bara är ett steg på vägen, en del av en pågående process. Att då även orientera sig i äldre sätt att kommunicera, exempelvis undersöka och resonera kring hällristningar, är för mig viktigt för att få grepp om vår samtid, vårt behov av att kommunicera med varandra och nödvändigheten i att förstå vad det faktiskt är vi vill säga. För mig blir det då givet att bildämnet i möjligaste mån behöver utmana och uppmuntra elever till att ifrågasätta traditionella idéer, att vara personliga, pröva och leka och gå emot så kallade obestridliga sanningar i samhället.

Serier!

Häromdagen hade vi workshop i serieteckning med Henri Gylander. Jag läst serier periodvis och uppskattar det fina utbud av serier som finns att köpa i bokhandeln. Från min barn-och ungdom har jag med mig Cecilia Torudd som en storfavorit. Kan fortfarande komma på mig själv med att referea till hennes serier om Ensamma mamman. Humor och igenkänningsfaktor! Under en tioårsperiod arbetade jag på en mindre oberoende boklåda där jag kom i kontakt med serier för unga och vuxna. Jag tycker formatet (liksom collaget) är ett spännande sätt att arbeta med bild och text. Bilderna kan förstärka texten, texten kan backa upp bilderna lite beroende på vilken ingång man har. I serieformatet kan jag med olika grepp som rutornas utformning och antal, in- och utzoomningar eller färgval skapa olika stämningar och berätta en historia helt utan text. Att arbeta med serier står med i kursplanen för bild åk 4-6 men jag tycker man kan pröva att introducera detta för yngre barn. Att göra serier tror jag kan främja elevernas språkutveckling; att utgå från ett ord och skapa en berättelse, att pröva olika sätt att skildra ord, att träna sig i att läsa bilder med få eller inga beskrivande ord, att få insikt i hur vi kan berätta med olika uttryck i bilden som inte är text, att se hur mängden text och val av ord kan påverka bilderna. Ja, det finns många tankar kring detta. Jag tänker mig att serier kan verka inkluderande; de som tycker om att uttrycka sig i bild får möjlighet till detta vid sidan av de som gärna läser och skriver gör detta. Tillsammans kan de lära av varandra och förhoppningsvis väcka nyfikenhet inför det som kanske känns svårt. Vi fick se exempel på olika sätt att teckna serier och gick sedan vidare med några övningar. Först prövade vi att göra vikgubbar där vi i par turades om att rita huvud, kropp, ben och fötter, en övning jag tror många av oss kände igen från sin egen barndom. Därefter var det dags att prova på att göra en serie tillsammans. På sex rutor skulle vi stafettrita en serie där jag, du, han/hon/hen/den/det, vi, ni, de/dem skulle vara med (ett pronomen/ruta). Jag och Marie turades om. Vi skrattade gott åt våra vikgubbar och serier!

                    

Efter detta var det så äntligen dags att rita en egen serie. Som uppvärmning fick vi skriva ner några stödord under rubrikerna "det jag är rädd för", "det jag älskar" och "det jag drömmer om". Utifrån detta skulle vi välja att göra en serie på fyra rutor kring något av orden. Jag valde att skriva om min höjd/flygrädsla som också är något jag drömmer om att överkomma. Mitt lilla alter ego "konstnären" dök upp igen. Tror hen kommer hälsa på fler gånger!

Man Ray

Fascineras av konstnären och fotografen Man Ray och målade av en av mina favoriter, Le violon d'Ingres från 1924, porträtterad av modellen Kiki de Montparnasse. Jag kan föreställa mig det uppseende Man Rays bilder väckte; annorlunda, konstiga, läskiga, vulgära, fel, fula ... och samtidigt spännande, nyskapande, utmanande, sensuella. Jag uppskattar hur han vågade experimentera i sitt skapande på ett sätt som för mig verkligen kan kallas för radikalt. För mig vågade han göra något eget och nytt med medierna som fanns att tillgå och även skapa något oväntat, något som utmanade traditionella idéer om fotografi och dess innehåll. 

Med ett stänk av blå och bruna toner:

Inför verkstadsveckan

Hola igen!
Nästa vecka är det verkstadsvecka. Jag vill egentligen pröva det mesta men valet föll till slut på keramik. Tänkte att det inte är lika ofta man kanske kommer få möjlighet att prova på att arbeta med detta material med tanke på tidsperspektiv med torkning och bränning, ugnar osv. Jag hade också många verk att välja mellan men fastnade till slut för en äldre målning. Jag älskar skogen och det orörda, nästan magiska med gammal skog. När jag är i Värmland där min man kommer ifrån och vi är ute i skogen fylls jag ofta av en speciell känsla. Man kan känna och förstå att människan en gång kommit från naturen, att vi levt mer i samklang med den förr. Inga ljud från bilar eller andra maskiner, bara skogens ljud hörs. Fylls av respekt och förundran inför det runtomkring.

Målning "Skogen" av Prins Eugén 1892. Göteborgs konstmuseum.

Vad är det som skymtar där mellan furorna? Jag har flera liknande minnesbilder från Värmland. Är det elden som rasar, solen som skymmer, stiger eller något annat? Det vi inte ser, eller bara kan ana, är det vår hjärna som spökar eller finns det något där borta? Där borta bland stammarna som söker mig? Det både skrämmer och lockar och jag kan riktigt förlora mig i tavlan så väl som i skogen på plats. Ser fram emot verkstadsveckan!

BLOGG 2

God morgon!

Oj oj tre veckor har redan passerat på denna termin och det sa swish (minst sagt!). Har hittills under utbildningen aldrig varit mer i nuet, i processen om man så vill uttrycka det, än jag upplevt mig vara under dessa tre veckor. Kallas visst mindfullness och ja jäklar är mitt sinne uppfyllt!! Älskar det!

Denna vecka har vi arbetat med stop motion animation. Vi med inriktning fritidshem har tidigare fått testa detta lite grand. Den här gången var uppgiften att göra en reklamfilm baserat på en slogan. Vi fick börja workshopen med att pröva på flödesskrivning. Katta gav “havet” respektive “charter” och detta fick vi i två omgångar skriva helt fritt kring en kort stund. Efter det skulle vi ta sista raden i en av berättelserna och sätta ihop dem till en slogan. Vår bänkrad valde charter-berättelsen och vår slogan blev som följer:

“Gick din värld under för en stund? Njuta, vila och sång är rätt! Prova lyckan på Amulette!”

Jag och Sahra valde att arbeta ihop och spånade kring vad denna slogan ville sälja in. Undergång eller förstörelse av en värld som i planet, jordglob eller tillvaro kom för oss. Vi landade i att leka lite med orden och bestämde oss för att världen var en ubåt som går ner under vattenytan för att sedan öppnas upp och visa en annan värld därinnanför, Amulette! Vi diskuterade hur en övning som denna främjar och utmanar språkutvecklingen och de olika innebörder ord och formuleringar kan ha och få beroende på olika förutsättningar som exempelvis kontext eller tidigare erfarenheter. Att leka med språket! Hur många tolkningar kan vi komma på? Sahra och jag valde att använda oss av lego (tack till våra barn för lånet!) när vi byggde vår scen.

Sahra riggar kameran!

Resultatet blev kanske som förväntat, inte helt habilt. Olika faktorer inverkade på hur slutprodukten kom att se ut. Tiden vi hade avsatt till arbetet var kanske den största faktorn. Vi insåg också att vi hade behövt flytta fram kameran mycket mer; själva Amulette-scenen blev för otydlig med tanke på storleken på legofigurerna. Detta resulterade även i att det är svårt att se hur vi har lagt ett normkritiskt perspektiv på själva party-scenen. Sammantaget ska sägas att vi skrattade gott under själva produktionen och att vi inför framtida liknande projekt plockar med oss en del tips utifrån vår självutvärdering.

Ja här är den då, slutprodukten:

Vad ska elever lära om de får möjlighet att arbeta med stop-motion i skolan? I kursplanen för ämnet bild uttycks att arbete med bilder och bildframställning är ett sätt att utveckla vår förmåga att tolka och förstå bilders budskap, d.v.s. egna och andras åsikter. En form av visuell källkritik. Ett led i detta blir då att elever ska ges möjlighet att arbeta med olika material, verktyg och uttryckssätt för att utveckla sina kommunikativa förmågor. Att arbeta med reklamfilm, egen sammansatt och från media redan existerande, tror jag är ett utmärkt sätt att verkligen ringa in problematiken och möjligheterna med att föra fram budskap via rörliga bilder. Vad är det vi egentligen ser? Vad vill vi berätta/inte berätta med vår film? Jag tänker mig att man löpande måste föra en diskussion kring bilders budskap och syfte, inte minst med tanke på det stora informationsflöde eleverna dagligen möter via mobilen, datorn eller TV. Finns det en medvetenhet kring varför och hur reklam används? För mig som har bakgrund inom arkeologi har källkritik alltid varit väldigt viktigt. Jag upplever att många unga sällan eller aldrig har reflekterat över vad det faktiskt är de ser när de möter reklam. Hur är det med sanningshalten i reklamen? Måste reklam vi möter vara helt sanningsenlig? Varför varför inte? Hur eleverna väljer att arbeta med stop-motion ger också tillfälle till diskussion kring själva rekvisitan. Årskurs 1-3 och 4-6 ska enligt kursplanen i bild få pröva olika redskap för bildframställning, fotografering för de yngre respektive fotografering och filmande för de lite äldre eleverna. Beroende på val av verktyg och material kan dessa val även öppna upp för samtal. Sahra och jag valde lego istället för att tillverka egna figurer. På detta sätt begränsade vi oss vilket fick till följd att själva urvalet och uppställningen krävde eftertanke. Vi fick reflektera över olika normer som gender, etnicitet, ålder och fysiska förutsättningar. Elever kan på likande sätt utmanas i sitt sätt att tänka och se på tillvaron. Resultatet kan bli att de når djupare förståelse för hur normer skapas via budskap i exempelvis reklam.  

Cirklar

Förra veckan hade vi workshop med Dan-Tommi. Då var det cirklar som gällde! Vi fick gnugga fram cirklar inomhus och ute i närområdet. Vi diskuterade cirkeln som form, symbol och gick över till att få en kort introduktion i Enso. Till att börja med blev det en del skratt. Rita cirklar?! Men efter hand kom jag att uppskatta det repettiva i övningen. Med elever tänker jag mig att man kan fokusera på just detta som krävs vid monotona övningar. Tålamod, lugn, fokus. Hjärnan börjar arbeta på egen hand på ett meditativt sätt och jag tror att det kan vara nyttigt för många människor i dag att få uppleva, i synnerhet barn.

Dan-Tommi visade också hur man enkelt och snyggt kan binda in sina alster med så kalla japansk bindning (inte att förväxla med den japanska varianten man utför på människor. jag råkade hamna på en heeelt annan sida när jag googlade :-D!). För mig är bokbinderi speciellt. Min morfar var bokbindare under sin levnadstid (och hans far före det). Företaget var hemma i källaren hos mormor och morfar och jag tyckte alltid det var så spännande att få gå dit ner. Dofterna är mycket speciella och hantverket helt fantastiskt!

Källa till inspiration

Tove Lo 

Akvarell med citat från "Fun" (Coldplay ft. Tove Lo)

Bearbetning i appen Vignette

Hildas alster

Ska tillägga att bakgrundsbilden i min blogg är en akvarell gjord av min dotter Hilda. Hon är 7 år och har alltid skapat och producerat mängder av bilder, små byggen osv av allt möjligt. Detta var första gången hon provade akvarell, inspirerad av mina bilder från veckorna som gått.

Vi provade att lägga hennes bilder i olika mönster och upptäckte hur olika färgskiftningar förstärkte varandra. Jag blev väldigt förtjust i de bilder som fick oregelbundna kanter. Det blev fel med tejpen menade hon, men var nöjd med effekten.

Frottage

I veckan som gått har vi arbetat med frottage, en metod att framställa bilder på med hjälp av gnuggteknik.  Jag har prövat frottage som arkeolog och visste på ett ungefär vad vi skulle få uppleva; att upptäcka bilder där man tror att det inte finns något. Mycket spännande! Vi fick i uppgift att välja ut en plats och väl där frottera fram bilder av omgivningen. Valet föll snabbt på Götaplatsen, en för Göteborg välkänd och central plats. Trots att vi var fem stycken i gruppen spreds alla för vinden när vi kom fram till vårt mål. Vi arbetade på egen hand, försjunkna i våra egna tankar. Emellanåt upptäckte man en av de andra alldeles intill. Till att börja med fokuserade vi på markplan - av någon anledning, kanske för att det är den som fysiskt sammanbinder mig med platsen i fråga, jag vet inte - men efter hand valde vi ut ytor i höjdled.

Jag letade efter olika strukturer men fastnade också för hur skuggor kan skapa en slags yta som syns men inte känns.

Den vådlige Poseidon kunde vi inte undgå att göra frottage på!

Fokus!

 Här någonstans började jag arbeta mig uppåt, inte bara längs med marken.

Väl i ateljen lade vi ut alla bilder på golvet. Vi sorterade, flyttade runt, tog bort, rev isär, knycklade ihop och lade tillbaka. I slutändan slängde vi inte en bit, alla delar hittade sin plats i vårt collage.

Den bruna packtejpens vara eller icke vara upptog en ganska stor del av vår diskussion (som för övrigt blev ganska hätsk ibland!). Vi kompromissade och blev överrens om att vi kan ha och får ha olika åsikter. Till syvende och sist var konstverket färdigt och vi kände oss nöjda med vår insats, hur vi hade arbetat, som individer, och hur vi möttes igen för att sammanställa och få grepp om vad vi faktiskt hade gjort. Tillsammans hade vi dokumenterat och definierat Götaplatsen! Uppgiften som sådan upplevde jag positiv för gruppdynamiken, att tillsammans skapa något, känna samhörighet och stolthet över prestationen. Detta är Götaplatsen för oss. På samma vis kan jag som bildlärare hjälpa till att öka förutsättningarna för trygghet och gemenskap i en elevgrupp. Att samlas kring något som alla har del, som är just deras, tror jag är en av grundförutsättningarna för att gynna barns utveckling och möjligheter till lärande.

"Man brinner för något och då finns det inga barriärer man inte kan klättra över."

9 bilduppgifter från skissboken i detalj:

Citatet (Elle magazine, 2013. Intervju med Ingela Klementz) i hjärtat gick rätt in i mig och känns som ett ledmotiv eller motto att leva efter och försöka få andra människor att känna.

Linjeteckning kring just nu till höger. När vi termin 2 läste estetiska lärprocesser föddes den här figuren, konstnären. Hen är ett slags alter ego med mycket vilja men vissa svårigheter att välja och hejda sig.

Hur jag tänker mig att andra ser på mig ...

... och hur jag tänker mig framtiden:

Just nu: hela denna termin känns som en stor smaskig bakelse fylld med allt möjligt; överraskningar, igenkänningar, aha-upplevelser, skratt, gemenskap, skaparlust, utveckling ...

Rosen är en liknelse. Den strävar och förgrenar sig, bär knopp, blommor, blad och frukt. Basen är viktig, men lika viktigt för rosen att få växa fritt mot nya höjder, nya mål. Inte beskära, torka ut eller binda upp för hårt. Så tänker jag mig framtiden:

Hur andra ser på mig: kanske som en annalkande storm - en tromb - med inslag av regn, vind, åska, sol och regnbågens alla färger. Jag känner mig som en virvelvind emellanåt, älskar att vara i nuet, hörs och syns men ibland blir det fel och kaos.

Collage av Just nu, ett sammelsurium av material:

Framtiden känns bra!

  

Som jag tänker mig att andra ser mig:

BLOGG 1

Första kursveckan var intensiv på flera sätt. Jag har, så länge jag kan minnas, alltid älskat att uttrycka mig i bild och text. Mitt eget skapande har hamnat i skymundan, familj, hem och barn har istället varit i fokus de senaste åren. Förra veckan fick jag äntligen mer tid, kanske ett tydligare skäl - en uppmaning nästan - att ändra på detta. Mitt skapande jag skulle få ta plats! Jag hade inte förstått hur mycket jag hade saknat att skapa för min egen skull (och hur mycket jag upplever att jag har tappat, en osäkerhet som finns där och surrar). Denna berusande känsla som jag delat med mina barn när de skapar, när jag varit ute på VFU och arbetat med bild i skola och fritidshemmet, att få inspirera, vara med och upptäcka, nu var det min tur. Mitt eget skapande måste få ta plats, vara en del av bildlärarrollen, så att jag ska ha möjlighet att skapa de bästa förutsättningarna för lärande för mina elever.

Jag tänker mig att jag är en del i den sociala kontext som eleverna ingår i, att jag inte enbart står bredvid utan är med och lär mig, att det ständigt sker ett utbyte av erfarenheter. Av det jag hittills upplevt ute på VFU är att det i bildämnet finns lika många nivåer eller grader av intresse och färdigheter bland eleverna som det finns elever. Vad vill jag att de ska lära sig? Det finns en kursplan för bild att förhålla sig till, men är det där det börjar? Under första kursveckan diskuterade vi mycket kring detta i samband med hur man ska bedöma i bild. Vilket fokus ska jag ha som bildlärare? Jag känner att jag som blivande lärare måste ta avstamp i det där med känslan, viljan, modet och lusten att göra, att skapa, att pröva helt förbehållslöst. Jag måste även förhålla mig till bilden på ett annat plan; att den kan vara ett verktyg för att förmedla och förankra budskap och i förlängningen bidra till att cementera olika normer. Under de gånga dagarna har uttrycket “en bild säger mer än tusen ord” rullat som ett mantra i bakhuvudet på mig. Vad är det jag ser när jag betraktar en bild? När jag skapar? Skapar jag fritt utan påverkan?

Första övningen vi gjorde, att teckna utan att titta på pappret, att använda “fel” hand är något jag kommer ta med mig ut i yrkeslivet. Jag har under VFU upplevt att det kan vara mycket prestige i bilden, att det är det exakt återgivna som är måttstocken utifrån vilken eleverna (och vuxna) bedömer varandra. Jag tror att man som lärare måste göra en rockad, avdramatisera och vända upp och ner på det elever och omgivningen betraktar som bild i skolan. För egen del blev det så tydligt att övningen vi gjorde första kursdagen bidrog till att skapa en positiv vi-känsla i gruppen. Vi blev utmanade genom ett lek- och lustfyllt sätt som satte allas våra tidigare erfarenheter av skapande åt sidan. För mig blev övningen, så även den med det fläckade pappret, ett sätt att skapa trygghet och öppenhet, en känsla att bygga vidare på och som kan underlätta lärandet och fördjupa vår förståelse för att vi har olika sätt att lära på. En stor del av första veckan ägnade vi oss åt skissboken och akvarellmålning, via lärarledd undervisning av Katta och genom självständigt arbete. Jag uppskattar bägge delarna och känner själv att det är så jag vill vara som bildlärare; närvarande med min kunskap och kärlek till bildämnet utan att vara den som målar åt eleverna. Det blev tydligt hur vi studenter lärde av varandra, stöttade och förundrades över de olika prestationer vi åstadkom. Man kunde gå upp i sitt måleri med musik i hörlurarna och ändå ha andra nära till hands för utbyte. Inspirerande!

Andra veckan fortsatte vi med akvarellmåleri och fick pröva på att arbeta med primär-, sekundär- och komplementfärger, hur papper och val av pensel och mängden vatten kan påverka färgernas egenskaper. Vi hade även workshops med Dan-Tommi. Vi fick testa ännu en lätt metod att göra bilder på, frottage. Jag har tidigare prövat detta på stenhällar då jag har arbetat lite som arkeolog. Att upptäcka bilder där man först inte kan se annat än en (ojämn) yta är spännande och definitivt något jag kommer pröva med mina elever i framtiden och på avslutande VFU. Att göra bilder på detta sätt kan eliminera känslan av prestige eller tävling. Alla kan vara med! Jag tänker att för fritidshemmets del kan frottage bli ett intressant sätt för eleverna att över tid dokumentera och definiera en plats de kanske brukar göra utflykter till.

   Här följer ett urval av bilder från första veckan:

Ett av våra äppelträd på vår tomt. Vi bor i en 30-talsvilla med flera fruktträd på tomten. Har ingen aning om vad denna sort heter men vi kallar äpplena för karamelläpplen. Allt eftersom blir de rosa och rosaröda i fruktköttet.

 Inspiration från Västra Värmland där min man är uppväxt.

Många fantastiska mångator har jag upplevt över Västra Silen (Värmland). Jag ville försöka fånga den där magiska, riktigt trollska känslan av orörd natur och frånvaro av mänsklig aktivitet som går att uppleva i skogarna där.

Rätt när det blir fel

 Min skissbok väckte nyfikenhet hemma. Jag har två barn, 7 och 9 år, som bägge skapar mycket. Min dotter jobbade med sin skissbok med stor frenesi en kväll. Jag tror hon gjorde av med 8 stycket stift till limpistolen! Garn och papper över hela köket och det är precis detta som jag älskar med att skapa tillsammans med barn! Se de inspireras och sedan göra sin egen grej. Hon blev frustrerad och arg, sen tyst och jag kände nästan hur luften vibrerade runt henne. Neeeeej det blev fel mamma! Det går sönder här! Dumma tejp! Sedan tystnad. Efter en stund säger hon nöjt att titta det blev ett hål här! Ett hål här istället! Det gjorde inget att det blev trasigt först, det lilla misslyckande i hennes värld blev något annat istället. Hela tiden fixar jag med min bok, tillfreds av det som sker. För Hilda, som jag uppfattar det, är själva processen nästan ALLTID det som är det viktiga. Jag känner ingen vuxen eller barn som kan vara så i nuet i det som sker här och nu som hon kan. Många påbörjade projekt, inte lika många avslutade. Fast ... när är de avslutade? När är man färdig? I skapandet är vi alltid lika, hon och jag. Det är en magisk känsla.